När myndighetspersoner säger att du är omyndig

 För ett ex antal år sedan i perioder har myndighetspersoner ringt och sagt vi behöver er hjälp det är fara på färde det går dåligt , dem mår dåligt de skriker efter hjälp de skadar sig själv. Sömnlösa nätter våndas ångest växer sig stark i våra hjärtan söker en lösning det dämpar sig. Det går en tid ett år eller två.... Sen igen ringer myndighetspersoner att nu är det farligt igen det går dåligt de mår dåligt de skadar sig själv, de rymmer de skippar skolan de bor hos "onda" människor de svälter , de får varken mat eller uppmärksamhet och ingen kärlek de är övergivna.

Vi rycker ut denna gången med uppkavlade ärmar mest jag, Jag vill ju rädda det som är trasigt, trösta bygga upp hjälpa, min andra hälft i livet varnar mig du kommer att bli besviken låt de myndiga myndighetspersonerna ta det låt dom ta hand om dem ,  du kommer bli skadad själv . Men jag tror inte på det jag vill inte acceptera att se de faller i bitar , jag måste rida ut i stormen rädda det som räddas kan trösta hjälpa upp det på fötter vill inte släppa , jag kämpar slåss biter mig fast reser upp dem ger dem det jag trodde var viktigast trygghet och värme , en familj med kärlek stadga . men samtidigt finns här regler det finns moral det finns ärlighet. I ljuset av att tro man lyckats biter man sig själv.
Det går en tid  det verkar se ut som man räddat fått någon på fötter. Man andas ut.
Det skulle man inte ha gjort för då ringer myndighetspersonerna och är myndiga och säger det här är inget bra för  personen  ni ställer krav !  Det mår dåligt  ni skadar, det ni är inte bra , nu flyttar det tillbaka till sida ett och vi är omyndiga i frågan... Sen blir det satt på gatan från sidan 1 och i dag vem vet hur det gick?   tyvärr tänker jag det gick inte bra men vilka är vi i omyndighetsvärlden som vi hamnade i..

Det går ytterligare en tid nu är det dags för den 2an , samma sak men värre sida1 har släppt alla regler alla moral , ut på gatan med farliga vänner .... Jag hävdar igen att vi måste hjälpa ställa upp och nu vill verkligen inte min andra hälft han vill inte han sa det kommer bli än värre än första gången det blir du som få ta skiten du som blir krossad det går inte laga dessa , låt myndigheterna ta det. Men jag ville försöka rädda det som räddas kan. det gick ett år det skärs sönder för att det inte fanns kompisar som svarade på sms , det var trasigt övergivet igen. Jag förstår att det är fel .Att man kan inte få all den uppmärksamheten alltid jag förklarar att livet är nyanser många av grått.

Att man kan inte vara i strålkastarljuset och man måste inte alltid ha en ständig bekräftelse. Det är omöjligt för alla vill ha sin del. Jag tror det förstått jag tror fel. bekräftelsen förföljer måste ständigt finna personer som bekräftar en  det fungerar korta stunder för ingen orkar.  Det blir lugnt små stunder men den finns där jag måste bli sedd det hör röster det säger att det spökar , jag lugnar. Konflikter ständigt i skola på andra ställen den ständiga bekräfta mig se mej omättlig inser jag , Det kommer en period av lugn det blir en pojkvän i familjen vi håller hårt i henne vill inte släppa henne vet att tappar hon bekräftelsen så skär hon sig mera .. det går bra tror vi det fungerar det går 6 månader, då ringer myndighets personerna säger att vi var inte bra vi har krav , hon vill ha en ny familj för de ser henne..... Vi har bara krav ...  jag fick som mest skit som vanligt elaka jag... här måste man passa tider här får man städa sitt rum en gång i veckan vi vill ha en ärlighet vi vill att vi är ärliga med varann vi respekterar och älskar varann för det vi är.
 Däremot  ser inte vi bekräftar inte hela tiden, för det finns flera som behöver det i lagom dos... Nej för livet är fullt av grå nyanser och kraven finns där om kraven att städa eller att ta ansvar för det lilla är förstora hur ska man då kunna leva ett liv? hur ska man då klara av det enklaste.. Jag vet, vi vet det går en tid sedan upprepar sig samma sak igen men tacksamt är vi inte de som tar samtalet att vi är omyndiga i myndigheternas åsikter.